Trailrar om queerpersoner

Trailrar om queerpersoner

Jag och min kollega, musikern Anders Peev, jobbar just nu med en trailer som ska sälja vår nästa berättarföreställning om en historisk queerperson. Föreställningen handlar om Maria Johansdotter som år 1702 lämnade Åland och flyttade till Stockholm. Där klädde hon ut sig till man, jobbade som klockare och musiker på krogar och hade kärleksaffärer med flera kvinnor. Läs mer på www.mariajohansdotter.se.

Därför blev det extra intressant när jag läste om flera spännande filmer i Barnkulturbloggen på detta tema. Skribenten hade varit på BUFF, festivalen för barnfilm. Tomboy (trailer nedan) handlar om en tjej som flyttar och passar på att ändra sin karaktär till kille. Låter spännande. Dessutom nämner hon filmen 17 girls som handlar om ett 17 tjejer som blir gravida och tänker starta ett kollektiv. De tar kontrollen över både sina kroppar och sina liv. Trailer nedan. Kanske något för oss att inspireras av?

Annonser
Hen har sin naturliga plats

Hen har sin naturliga plats

Första gången jag hörde talas om att hen använts i en bok tänkte jag att det är en återvändsgränd. Säkert en instinktiv försvarsposition från min sida. Men det finns ett viktigt användningsområde för pronomenet.

Jag hörde någon som sa att det är onaturligt att använda hen men det finns ju språk som finskan som saknar könsbestämning för sina pronomen. Just nu är det endast ett fåtal genusmedvetna föräldrar och förskolor som använder det i vardagligt språk men det kommer säkert att öka.  Till alla som blir provocerade av dessa föräldrar finns bara en sak att säga: De är fria att kalla sina barn vad de vill. Den friheten vill vi alla ha så det gäller att vi alla är toleranta även om du tycker det känns konstigt att klumpa ihop hon och han. Hen är inte moget för att användas i vardagen ännu men det finns en annan, mycket passande plats för ordet.

Den platsen är självklart fiktionen. I sagans värld är inget konstigt. Någon säger säkert att det inte är verkligt att använda hen, inte ens i böcker. Är det verkligare gå på trollkarlsskola eller att läsa passionsdramer om varulvar och vampyrer? Nej, i litteraturen har hen sin naturliga hemsvist. Det blir en utmärkt diskussionsplattform för barn och vuxna då det genom att ta bort kategoriindelningen i han/ hon kommer att skava, att provocera. Vi kommer obönhörligen att fråga oss om det är en kvinna eller man? Frågor som hur vi värderar kön eller vad som definierar män/ kvinnor dyker upp i mitt blickfång. Hen kan helt klart hjälpa oss att diskutera kön genom att finnas i böckerna, filmerna och på teaterscenen.

Om hen någonsin kommer att ersätta han/ hon är omöjligt att sia om. Språk lever ett eget liv och om det sker kommer det att te sig helt normalt att använda hen. Så ut och skapa nya böcker med hen. Kiwi och Monsterhund är starten på något spännande.

Att leka jämställdhet

Kom alla mina barn

Hur kan man använda en av de enklaste lekar som finns i ett jämställdhetsarbete?

Denna välkända lek innehåller så mycket. Pedagogen står på ena sidan av rummet, barnen på den andra. Pedagogen är ropare och säger ”Kom alla mina barn” och barnen svarar ”Hur då?”. Då hittar pedagogen på ett sätt som barnen ska ta sig till honom/ henne. Som katter t.ex. Hoppande på ett ben. Flyende från en eld. Det finns ingen gräns för fantasin. När alla vet hur leken går till kan barnen börja alternera som den som säger ”Kom alla mina barn ”. I leken finns rörelse. Där finns också kreativitet både i grupp (alla förflyttar sig på samma sätt) och enskilt (alla tolkar det roparen säger unikt). Det gör att barnen som deltar både kan välja att ”göra som alla andra” och ”göra det på mitt eget sätt” inom den trygga gruppen. De slussas också långsamt in mot det mer läskiga att vara ropare. Där måste man göra något helt eget utan att gömma sig bakom gruppen.

Jämställdhetsarbete med ”Kom alla mina barn”

Här finns möjligheter för pedagogen att som ropare stimulera barnen att ta nya roller. Kom som ”krammonster” om du har barn som behöver jobba med positiv kroppskontakt. Som världens snabbaste fisk om du har barn som behöver tävla lite mer. Som Hulken i högklackade skor. Som världens fulaste grimas. Bara fantasin sätter gränsen. – Erbjud de lite tystare barnen att ta platsen som ropare. Det stärker självkänslan. – När barnen är ropare har du som pedagog färre möjligheter att hitta nya erbjudanden till barnen. Kanske har du stimulerat barnen att välja komplexa sammansättningar som en kanin med huggtänder? Eller så blir det bara tigrar som springer fort? Men då kanske du kan fråga om tigrarna vill prova att springa så tyst som möjligt? För att inte väcka barnet som sover i din famn. Vill ni prova att bära barnet? Här finns ett barn till varje. Nu springer vi det fortaste vi kan.

Innebandytränaren – har han några spärrar?

För mig är att vara PK detsamma som att ha spärrar. Om du är riktigt arg och din impuls är att slå någon har du en spärr som säger åt dig att ”det är fel”. Det gäller de flesta. Du kallar inte heller dina medmänniskor för vad som helst. Du har en spärr som filtrerar ditt ordval om du vill säga något som bitch eller kukhuvud. Det finns ju värre saker att kalla varandra, jag vet, men det intressanta är att det är färre som misshandlar än som fäller sexistiska kommentarer. Det är ännu färre som våldtar. Ännu lite färre som mördar. Vi har spärrar, annars skulle samhället inte fungera. Men alla har sin individuella gräns när spärren slår till.

Jag tänker på ungdomsledaren i innebandy som författade sexisttaktiken till sina 14-åriga killar. Han måste ju ha haft hur många chanser som helst att upptäcka att kvinnovåldsmetaforer för innebandytaktik inte passar för barn. Och hans spärr borde slagit till långt innan utskrifterna låg varma vid hans bläckstråleskrivare.

Hans uppdrag var att skriva innebandytaktik på ett begripligt sätt för 14-åriga killar.

  1. Först börjar hans tankar börjar snurra. Han tänker fritt, han tänker vilt. Ska jag kalla taktikerna för kända hockeyspelare som killarna känner till? Lemieux? Forsberg? Eller färger? Blå taktik. Nja, för barnsligt. Vad gillar killarna? Brudar! Jag ska kalla taktikerna för kvinnonamn och hur dessa olika kvinnotyper ska ”tas” sexuellt.  Hallå tränaren. Har dessa 14-åriga killar haft sex?
  2. Nu är det dags att skriva ner idéerna. Nu syns orden i skrift. Hör ni, han ser orden han skrivit framför sig. ”Genom att hångla och tafsa på Sofia får vi optimalt resultat” eller ”Sofia är sexig och gillar att ta för sig i sängen”. Hallå igen. Tafsa? De är ju barn. Lyssna på din spärr. 
  3. Nu ska han gå igenom texten, strukturera och finjustera. Han läser bla ”Petra är den galna bruden som man nästan är rädd för. /../Petra blir sugen när man är aggressiv.”  Hmm, ska jag byta ut aggresiv mot hård, tänker han. Men meningen får hänga med till nästa gallring. Nu måste väl även du upptäcka att det inte är OK, tränaren? Jaså, inte det. Inte du.
  4. Korrekturläsningen. Nu är det dags att noga läsa igenom så att budskap, ordval och innehåll kan förstås av mottagaren. Han läser lite extra långsamt, det gäller ju att 14-åriga killar ska hänga med. ”I sängen kan du riva sönder hennes kläder och smiska henne på rumpan, ju mer energi desto bättre.” Vad fiffig jag är på att formulera mig, tänker han. Detta blir bra.

Nej, det blev inte bra. Att vara PK är bra. Jag hoppas hästen ursäktar att den hamnade i denna artikel men något sa mig att den passade. Men det är lätt för mig att sitta här och vara PK. Var går min egen gräns till exempel? Var går din? Det intressanta i frågan är att en ensam galning saknar sina spärrar för att han anser det tillåtet att vara, i detta fall, sexistisk. Han backas upp av en kultur runt omkring honom som tänker likadant, påhejare. Kan vi stoppa det?

Varför är män så arga?


Alla män fostras att bli arga. Det gör mig arg. Jag kan skönja ett problem som jag själv är en del av. Men är det konstigt om de är arga? Titta på killarnas kläder? Gå in på en HM-butik. Det är dödskallar, vapen och arga spindelmän, arga läderlappar osv. Titta på spelen. Alla dödar, alla är arga. Titta på filmerna. Jag såg ”The girl with the dragon tatoo”. Då blev så arg att jag gjorde den här korta filmen om tre arga män.

Alltför många filmer handlar om mäns våld mot kvinnor. Vi lever i en våldskultur där tom ungdomsledare i hockey använder det sexualiserade våldet när de ska förklara taktiken. Om någon tvekar så läs artikeln här. Vissa filmer vill självklart problematisera det manliga våldet men de flesta filmer använder det som drivkraft, hotet om våld. Kvinnor som hotas att mördas, våldtas eller misshandlas. I princip 100 % av alla deckare har detta våldet som drivkraft. Tänk efter själv, hur många män mördas eller våldtas på film? Visst är det många män som misshandlas på film men då är det ofta hjälten som slår den onda boven eller tvärtom. Alltså en tuppfäktning. I filmens värld löser man våldsspiralen med ännu mer våld.

Gör man det i vårt samhälle också? Vad tror du? Och den stora frågan är hur vi i så fall löser det? Kanske kan vi i alla fall få några fler filmer om året som inte bara exploaterar männens våld mot kvinnor. För när allt kommer omkring så är det nog så att konsten är en del av samhället. Konsten formar samhället. Och samhället formar självklart konsten. Skulle konst inte innehålla saker som vi begriper skulle ingen vilja se den, alltså måste konsten problematisera samhället. Frågan är på vilket sätt filmer som Hamilton och The girl with the dragon tatoo gör det?

Varför är tre aktuella biokillar så arga?