Får en tiger vara sån?

Det här är en historia om drama med barn. Framförallt ett barn. George. Han var inte med på dramat utan sprang mest runt och utstötte ljud. ”Kom alla mina barn.” ”Hur då?” ”Som tigrar av porslin?” Barnen kommer emot mig, långsamt, lite stelt. Någon springer, ofta en kille, alltid George. Han morrar och fräser. Men de flesta väver ihop den starka tigern med det sköra porslinet och kontrasten hos barnen är obetalbar. De vet att porslin lätt går sönder om det faller i golvet. Det testade vi för en vecka sedan. En porslinsdocka köpt på loppis för 5 kr fick möta sitt öde i tusen bitar. Någon ryter i falsett, lågt. En annan fäller ut sina klor men håller nästan på att ramla och får kompensera så inte porslinet i hennes tiger går sönder. Lite fniss hörs. Någon säger ”Får en tiger vara sån?”

Jag möter barnen med ”tigergodis” och klappar dem bakom öronen.

Annons

Kerstin pratade inte på förskolan

Historien om Kerstin

Jag arbetade fem år i Visättra som dramapedagog på fem förskolor. Jag kom till samma grupper en gång i veckan och när jag hade en ny grupp ville jag ha så lite information om barnen som möjligt för att inte ha några förutfattade meningar. Riktigt viktiga saker behövde jag naturligtvis veta. En gång fick jag förmånen att jobba med Kerstin som kom från Ungern. Hon log hela tiden och första gången i dramarummet var hon det enda av åtta barn som var helt tyst.

Mera välling pappa…

Tillsammans med två flaskor välling läser jag eller min fru tre böcker för min yngsta dotter Katja varje dag. Det har hon bestämt.Målet är att en välling ska räcka genom de tre böckerna och att hon somnar av den andra vällingen när vi släckt ljuset. Just nu älskar Katja böckerna om Molly Mus med sina flikar. I en bok åker Molly och hennes vänner bilar och flygplan och på varje uppslag finns en bild av det fordon de åker. Man ska öppna flikarna och leta efter en panda eller en liten katt. På sista uppslaget finns en brandbil och då letar man efter båda djuren. Vilken lycka. Jag brukar försöka hitta katten eller pandan direkt så vi håller vällingschemat men så får man inte fuska enligt Katja, hon blir skitsur. ALLA flikar måste lyftas innan man till slut hittar de små djuren. Det blir att läsa på autopilot och då funderar man på andra saker och helt plötsligt slog det mig –  banne mig om inte Katja håller på med Sagoteori i all enkelhet. Visst följer hon modellen om hur en saga är uppbyggd?

Huvudpersonen är Katja och hennes mål är att hitta katten och pandan. Flikarna är hinder eller problem i sagan, därför kan hon inte hitta djuren direkt. Vilken usel saga det skulle bli om man löser problemet direkt. Lösningen sker först när den sista fliken öppnas, när de sista djuren är hittade. Då har Katja nästan druckit ur den andra vällingen och jag känner en oro över att hon inte ska somna innan vällingarna är slut. Då börjar avslutningen i Katjas saga. Boken läggs bredvid sängen. Vi släcker.

Måtte vällingen räcka. Jag hör det bekanta ljudet av tung andhämtning. Ja, planeringen kanske håller. Men det hörs också ljud av en välling på upphällningen. Inte lika bra. Tystnad. Vågar jag påbörja uttåget? Långsamt, nästan ljudlöst frigör jag vällingflaskan ur Katjas grepp. Jag reser mig och går mot dörren genom ett hav av böcker och slängda kläder. Öppnar dörren. Sover hon? Då ropar Katja, mera välling pappa och min första tanke är – nej, Katja, efter avslutningen i sagomodellen händer ingenting, du ska sova. Jag tänker också att den här kvällen kommer att bli lång men det är inte sagoteori. Men så kommer jag på vad jag glömt men Katja kommit ihåg, återfödelsen i sagomodellen. Visst fasen, alla sagor måste ju peka mot något nytt i slutvinjetten och en tredje välling är ju en fräsch start. Katja är smartare än jag och jag blir så upprymd att jag med lätta steg går ut och gör en välling till. Jag ger Katja vällingflaskan och lägger mig på nytt bredvid henne.

Medan hon dricker ur funderar jag. Vad håller jag på med? Sagoteori och återfödelser. Jag skrattar till. Hon ville ju bara ha lite mer välling. Då vänder Katja sig om och lägger den tomma vällingflaskan på min mage. Det hörs en snabb utandning och ett ”god natt”. Knappt hörbart.

Johan Theodorsson

Läs om utbildningen Sagor i förskolan eller ta hjälp av Sagoskolan .

Känsla för riktiga kramar

Eriks dröm gick inte i uppfyllelse när han gick genom Drömmarnas port. Han kom fram till mig efter dramat och sa det medan han gav mig en kram.

– Man vet aldrig hur det är imorgon, sa jag.

Erik bedyrade att det var såå roligt och ville ha min autograf. Han var så härligt ärlig. Han ville verkligen tro på sin dröm. Fullpackad och på väg ut möter jag Erik en gång till.

– Ska du verkligen åka?

– Ja, sa jag.

– Imorgon vill jag verkligen få mina superkrafter, sa Erik. Det är min dröm som jag tänkte på när vi gick genom Drömmarnas port.

– Wow, vilken dröm, sa jag.

Han sprang in i mig och gav mig ytterligare en kram. Plötsligt tittade den blivande Stålmannen på mig och sa.

– Du kramas ju inte på riktigt.

Jag blev paff.

– Nä, sa jag, det har du rätt i, och så kramade jag till ordentligt medan min hjärna gick på högvarv. Den saken har inte slagit mig förut. En ytlig kram är så vanlig men en riktig kram är så viktig. Och tänk att denna blivande Stålman ville ha en öm kram. En kort stund senare frågade om han fick hålla upp dörren för mig.

– Självklart, sa jag.

– Hejdå, sa Erik och sprang iväg.

– Hejdå, sa jag, medan jag funderade på vad denne Erik skulle ha sina superkrafter till? Han hade ju det bästa av allt.

Känsla för riktiga kramar.

Reflektion efter dramat Drömmarnas port på Billehögsskolan. Ålder 7-8-9 år.