Fantasin som pedagogisk metod

farggladJohan Theodorsson är berättare och dramapedagog har arbetat med berättande, sagor och drama i förskolan sedan 2005. Han är en populär utbildare och föredragshållare och expert på hur man kan använda fantasin som pedagogisk metod och hur man knyter samman berättande, kreativitet och lek.

Du kallar din lekmodell för ”Pedagogiskt fiske med sagor”. Kan du beskriva vad du menar med det?

Läs mer

Livet måste få låta

Livet måste få låta

Jag har verkligen levt ett liv som har låtit de senaste dagarna. Jag sitter nämligen i Köpenhamn och väntar på flyget mot Stockholm efter en vecka som en av 76 deltagare på ”Nordiskt berättarseminarium”. På ett berättarseminarium går man en workshop i berättande under dagarna och så berättar man historier för varandra på kvällarna, det är aldrig tyst. Det sker under sex hela dagar, mitt i högsommaren, varje sommar sedan 20 år tillbaka. Det var första gången för mig och upplevelsen var enorm, närmast chockerande. Workshopen jag deltog i var lärorik och utmanande, platsen var så vacker, vädret soligt och varmt, maten varierande och sällskapet var så inkluderande. Jag fick också längta efter mina tre barn som jag snart ska få träffa. Vilket härligt liv man lever ibland. Låt mig få dela ett minne från Ry i Danmark där seminariet hölls. Det är en berättelse som påverkade mig starkt.

Rektorn för folkhögskolan i Ry heter Ole och är en mycket trevlig och generös herre i sina bästa år, mycket dansk i sin tillåtande stil. Under seminariedagarna är han med mest hela tiden och fixar så vi deltagare har allt, deltar i samtal och lyssnar till berättelser. Ole håller i morgonsamlingarna också. De går till så att man sjunger några sånger ur den blå folhögskolesångboken som finns i Danmark till Oles pianoackompanjemang. Sedan berättar han någon anekdot om livet eller om något annat som berör oss. På avslutningsfesten berättade han det som gjorde starkast intryck på mig.

Ole berättade om en fest som ungdomarna på skolan hade anordnat. Hela skolan var med och det var dans, musik och annat som gör livet värt att leva och festen blev sen, mycket sen. Vid fyra-, femtiden på morgonen bestämde sig ett gäng unga musiker att de skulle klättra upp på taket på ett torn för att spela. Och det gjorde de. Ole låg i sängen och hörde detta, det var omöjligt att sova. Hans fru undrade om inte Ole borde gå och säga till eleverna att sluta, det fanns ju grannar. Till slut bestämde han sig för det. Morgonrocken åkte på och med raska kliv tog han sig upp i tornet på Ry högskola där de höll till. Han tittade på ungdomarna som slutade spela. De tittade tillbaka. Vad skulle Ole säga, han kände sig som en glädjedödare? Så han sa helt enkelt att han inte tyckte det var någon bra idé att spela just nu. Trumpetaren i gänget svarade:
-Så du tycker inte att det är någon bra idé.
-Nej, sa Ole, jag tycker inte det är någon bra idé.
Trumpetaren tänkte efter en lång stund innan han sa:
-Nej, det är ingen bra idé.
Eleverna började gå ner från tornet, festen var uppenbarligen slut men trumpetaren kunde inte köpa det svar deras rektor gett dem. Hans hjärna gick på högvarv och så sa han:
-Men varför är det ingen bra idé?
Ole blev ställd. Han visste inte vad han skulle svara utan upprepade bara samma fras som innan, att det inte var någon bra idé, fast lite högre, lite argt. Och så vände han på klacken och gick ner från tornet. Inne i sängen frågade hans hustru hur det hade gått. Ole berättade att han inte riktigt hade något argument. Glöm det bara tyckte hans hustru men det kunde inte Ole, han tyckte att han hade gjort fel. Så kom han äntligen på vad han skulle ha sagt – ingenting. Han slängde på sig morgonrocken för att gå ut och hans fru frågade varför han skulle gå upp igen.
-Jo, sa Ole, jag kom på vad jag borde sagt förut. Ingenting.
-Vad menar du?
-Jag förklarar sedan, nu måste jag säga till eleverna att de kan börja spela igen, om de vill.
Ole rusade ut och det var några elever kvar som höll på att packa ihop instrumenten. Han sa åt dem att det är helt OK att börja spela. De tittade storögt på Ole men han bara vinkade och sa godnatt. När han var tillbaka hos hustrun satt hon upp i sängen.
-Vad var det du kom på?
-Enkelt, sa Ole. Livet är inte tyst, livet måste få låta.
Precis då hördes den första tonen på trumpeten.

Så slutar historien och jag kan bara hålla med. Lev, låt, skräna, stör och ha roligt. Du också.

Artikeln är tidigare publicerad på Framgångsbyrån STHLM:s blogg.
Drömlek

Drömlek

 

Drömmarna är ritningen till våra liv. Vi behöver leka våra drömmar för att realisera dem.

 

Drömmar

Våra drömmar är vårt hopp om utveckling och förändring i våra liv. Det finns två sorters drömmar. Omedvetnadrömmar har vi när vi sover eller när hjärnan jobbar på ett omedvetet plan i vaket tillstånd. Man brukar säga att ”tankarna flyger iväg”. Vi vet inte alltid varför vi väljer som vi gör. Jag är ingen drömanalytiker men gissar att dessa drömmar är en sorts undermedveten vilja hos oss. De medvetna drömmarna sker när man är vaken. Drivkrafterna kan vara känslor som glad och ledsen, tillstånd som avundsjuka eller beundran. Det är målen vi sätter upp. ”Jag ska bli lärare när jag blir stor.” ”I år ska jag gå ner 10 kg.” Det är viljorna vi har. ”Jag är hungrig, tänk om det blir hamburgare idag.” Det är stort, jag vill resa till Uranus, och smått, jag önskar mig en Pet Shop-figur.

Verklighet

Om drömmarna är ritningen i våra liv så är verkligheten tolkningen eller utförandet av ritningen. Men innan verkligheten ska realiseras behöver man öva. I vissa fall gör vi det. ”Vi leker med tanken” säger vi. Kanske funderar vi på att flytta till en ny stad. Då prövar vi först tanken på att bo i den nya staden. I andra fall handlar vi direkt, oftast när vi följer invanda mönster och när vi gör saker vi känner igen. Tar fram frukost, låser upp cykeln, ger oss ut på den dagliga löprundan. Det är ytterst sällan vi bara slänger oss ut i det okända. Vi har nämligen begåvats med det som ligger mellan drömmen och verkligheten – leken.

Lek

För att kunna utföra en dröm, som kan vara både abstrakt, komplex och svår, måste man pröva sig fram, man måste undersöka. Tänk om din dröm är att rädda världen från miljöhotet. Då måste du pröva dig fram, det är leken i detta resonemang. Leken är absolut fundamental om vi ska nå framgång med våra drömmar och det gäller både vuxna och barn. Leken är länken mellan drömmarna och verkligheten. Den är på låtsas och vi får en möjlighet att göra fel innan verkligheten dyker upp. Det är ingen slump att barnen leker den film eller den saga de senast har hört. I sagan har en drömvärld byggts upp. Låt oss testa vad som är värt att undersöka i den världen! Vad i sagan passar med mina egna drömmar? Låt oss leka. Låt oss leva. Så människa, gå ut och lek det senaste avsnittet Solsidan eller den senaste boken i Twilightserien. det mår du och alla andra bra av.

Johan Theodorsson

© Fantasiförmedlingen
Lär dig välja frihet

Lär dig välja frihet

Egentligen borde detta inlägg vara det första som skrevs på denna blogg eftersom det handlar om varför denna blogg finns, varför mitt företag Fantasiförmedlingen finns, varför jag jobbar med barn och fantasi och varför sagor och drama är mina vapen i fantasikorståget. Jag har en vision. Du har alltid ett val och valet måste alltid vara frihet på frågan om du väljer att vara fångad eller fri. Vet du förresten hur du ska välja? Läs vidare.

Fantasin är verktyget som gör att vi kan bygga upp vilka världar vi vill. Du kan placera dig i världen och se ut som du vill, göra vad du vill. Helt utan gränser. Alla har denna otroliga egenskap som kallas fantasi. Vad är det som gör att det inte är möjligt att göra alla dessa sakerna i verkligheten? Vad är det som hindrar dig, mig och alla andra från att leva våra häftigaste drömmar? Jag tror att det är möjligt. Drömmar är en del av allas liv och alltså är det en del av verkligheten. Den enda svårigheten är att veta hur vi ska överföra våra drömmar till verkligheten? Snälla förälder, snälla pedagog – var inte för realistiska. Realismen är döden för våra drömmar och våra drömmar är ritningen till våra fantastiska liv. Är det så farligt om någon vill tro på smurfar? Vad är skillnaden mot att ha skådespelardrömmar? Allt går. Sätt in batterier i smurfarna och vips så går dem. Uppfinn ett program som gör att de lagar våran mat och snart har vi Hubbotar som i Äkta människor. Du har ett val, använd dig av det.

Pedagogiskt fiske med sagor – en modell för att överföra drömmar till verkligheten

Det finns också en modell för att överföra drömmarna till verkligheten. Metoden är att använda sagor och lek. Det är en modell för organiserad lek som använder det bästa hos både dramapedagogiken och sagans olika moment som struktur och karakteristika. Jag har utvecklat modellen under alla år jag jobbat praktiskt med sagor och drama och kallar den Pedagogiskt fiske med sagor.

I korthet är modellen så här.

  • BERÄTTA • Sagorna är själva betet som lockar in barnen i leken. Det spännande, äventyret.
  • UTMANA • Alla som fiskar vet att man måste ha en bra krok. Kroken i modellen är en utmaning som måste vara meningsfull för deltagarna och som hör ihop med det du berättat.
  • LEKA • Nu ska du hala in fisken och det som börjar då är själva lekandet. Fisken sprattlar hit och dit vilket är en metafor för leken – du har inte en aning om vart undersökandet tar vägen. Det är ett undersökande som använder sig av dramapedagogikens tekniker och övningar.
  • PRATA • När väl halat in fisken måste du ta av den från kroken, utan att skada den. I modellen handlar det om att reflektera. Vi lär oss inte på ett djupare plan förrän vi satt ord på det vi gjort. Lyckas du kan du släppa tillbaka fisken i vattnet, till friheten där den nu har fått ytterligare visdom för att klara sig.
Lär dig mer om hur du jobbar med drömmar och frihet. Gå till Sagor i förskolan.
© Fantasiförmedlingen

Varför är män så arga?


Alla män fostras att bli arga. Det gör mig arg. Jag kan skönja ett problem som jag själv är en del av. Men är det konstigt om de är arga? Titta på killarnas kläder? Gå in på en HM-butik. Det är dödskallar, vapen och arga spindelmän, arga läderlappar osv. Titta på spelen. Alla dödar, alla är arga. Titta på filmerna. Jag såg ”The girl with the dragon tatoo”. Då blev så arg att jag gjorde den här korta filmen om tre arga män.

Alltför många filmer handlar om mäns våld mot kvinnor. Vi lever i en våldskultur där tom ungdomsledare i hockey använder det sexualiserade våldet när de ska förklara taktiken. Om någon tvekar så läs artikeln här. Vissa filmer vill självklart problematisera det manliga våldet men de flesta filmer använder det som drivkraft, hotet om våld. Kvinnor som hotas att mördas, våldtas eller misshandlas. I princip 100 % av alla deckare har detta våldet som drivkraft. Tänk efter själv, hur många män mördas eller våldtas på film? Visst är det många män som misshandlas på film men då är det ofta hjälten som slår den onda boven eller tvärtom. Alltså en tuppfäktning. I filmens värld löser man våldsspiralen med ännu mer våld.

Gör man det i vårt samhälle också? Vad tror du? Och den stora frågan är hur vi i så fall löser det? Kanske kan vi i alla fall få några fler filmer om året som inte bara exploaterar männens våld mot kvinnor. För när allt kommer omkring så är det nog så att konsten är en del av samhället. Konsten formar samhället. Och samhället formar självklart konsten. Skulle konst inte innehålla saker som vi begriper skulle ingen vilja se den, alltså måste konsten problematisera samhället. Frågan är på vilket sätt filmer som Hamilton och The girl with the dragon tatoo gör det?

Varför är tre aktuella biokillar så arga?

God jul alla fantasivänner

Jag vill passa på att önska er god jul och gott nytt år. Jag gör det med en länk till en fantastisk sida om våra högtider. Ta reda på vad ordet glögg betyder eller om vår moderna tomte egentligen skapades av Coca cola? Varför inte luska ut sanningen om vilken dag Jesus egentligen föddes. Mycket nöje. Här är länken.

Läs om julen och andra högtider här.

Jag önskar er alla att ni får flyga mot ljuset. Ta hand om vänner, släkt och alla andra.

 

 

 

 

 

 

 

 

/ Johan, Fantasiförmedlingen

Foto: Scott M Liddell • http://www.scottliddell.net

Drömmarnas port – en reflektion

Drömmarnas port är ett drama om rätten till sin egen dröm. Om rätten att få vara som man vill. Rätten att göra det man vill. Allt samlat i den tillåtna drömmen. I två dagar har jag och 75 elever prövat vart våra drömmar skulle föra oss. Det blev ett av de mest fantastiska projekt jag varit med om. Inget arbete jag gjort har varit så omfattande, så omtumlande, så kreativt lyckat. Och utgången av projektet vet jag ännu inte. Två veckor innan dramat fick barnen rita sina högsta drömmar. Efter dramat har de fått samma fråga igen och jag väntar fortfarande på dessa drömmar. Allt började med en film och så här gick det till.

Drama –  Detta handlar om drama. Vad är det? Jo, tillsammans bygger jag, eleverna och pedagogerna upp en fiktion som vi vandrar ut och in i under de här två dagarna. Det är viktigt att ALLA tror på fiktionen. Vi som vuxna måste försöka inspirera eleverna.

Film ett – före dramat

Dagen före dramat vill jag att eleverna ser en kort film på datorn. Det är en kort ”teaser” om vad som kommer att hända under dramat. Jag skickar den som en länk på YouTube.

Handling – Huvudintrigen i dramat är följande. ”Drömmarnas port” har hittats. Men porten fungerar inte. För att den ska börja fungera måste eleverna utföra uppgifter. Allt avslutas med att eleverna symboliskt kommer att få gå igenom ”Drömmarnas port”.

Pedagogernas uppgift – De kommer att stödja barnen i uppgifterna. Ibland sker de i helgrupp, ibland i mindre grupper. Uppgifternas storlek kommer att variera. Vissa kommer att gå snabbt, andra tar längre tid.

Min uppgift – Jag leder hela dramat, introducerar alla uppgifter. Jag kommer att vandra mellan klassrummen när eleverna jobbar. Det är omöjligt att säga exakt när jag kommer att vara i vilket klassrum just nu. Jag kommer att vara tydlig med vad som gäller.

Schema – Vi kommer att följa ett schema som är bifogat. Men som i allt kreativt arbete vet man aldrig exakt hur lång tid allting tar. Vissa saker tar längre tid, andra går snabbare. Därför måste alla vara beredda på att schemat kan ruckas under de här två dagarna. Jag kommer att vara tydlig med alla ändringar som sker.

Material – Vi jobbar med kreativt material. Papper, kritor, pennor, lim, saxar, lera osv. Dessutom hoppas jag att ni har digitalkameror, datorer, högtalare. Tyger, utklädningskläder kan eventuellt behövas så det kan vara bra att veta var ni har såna grejor men de behöver inte plockas fram.

Film två – efter dramat

Som avslutning på projektet kommer ytterligare en film. Drömmarnas gudinna kommer i filmen att ställa samma fråga som barnen fick före dramat: Vad är din högsta dröm?

Har elevernas drömmar förändrats?

Empatisk rädsla

Jag noterar efter morgonens nyhetsläsning att vi är så rädda. Rädsla är ju ingenting annat än låtsasbilder i vårt huvud. Någon är rädd för höjder. Det enda någon ser är hur någon ramlar ner så fort någon befinner sig på en höjd. Rädsla. En annan är rädd för hundar. Det enda en annan ser är hur hunden biter en annan när en annan ser en hund. Rädsla.

Cecilia Malmström är livrädd för romer. Cecilia ser något hos romerna som inte jag ser. Vad ser hon och varför ser hon det, hon har ju förmodligen aldrig ätit söndagsmiddag med dem? ÖIS-ledaren Per Crona är livrädd för att ta tag i sexuella övergrepp. Per är livrädd för att svärta ner legenden Viljo och sitt kära ÖIS. Per förstår inte vilken hjälte han blir, för barn och vuxna som varit utsatta för sexuella övergrepp, om han går vidare med en undersökning av Viljo – den gudomliga höjdhoppstränaren.

Kvar står romerna. Inte välkomna någonstans. Och pojken som blev utnyttjad av ikonen. Han lyssnar ingen på. Jag lider.

Men rädsla kan också bra. Den varnar oss när vi åker för fort i livet. Vi blir rädda när vi inte vilat tillräckligt och är på väg att gå in i väggen. För många jobb som är halvfärdiga. För många skrikande barn. För många möten och samtal. Varningsignalerna slår till och de flesta backar. Inte alla och de behöver vårat stöd. Vissa kanske inte har något garage att backa in i? Ensamheten. Som är en egen rädsla svårare än alla andra.

Vi blir också rädda när vi är på väg att kränka någon. Vi vill kanske till varje pris ha ett speciellt jobb. Vi spyr galla över våra konkurrenter, givmildheten försvinner, vi kränker de andra. Vi vill synas, vara bäst. Vi vill vara med och får vi inte det så försvarar vi oss. Förhoppningsvis slår den positiva rädslan till och de flesta väljer att backa. Återigen känner vissa att de inte har någon backväxel. De känner sig ensamma och jag känner empati för dessa människor som finns i hela vårt samhälle.

Man skulle kunna kalla det att vi har en empatisk rädsla. Vad är då det? Jo vi kan se när någon medmänniska far illa. Vi kan också tolka in och se den som förtrycker. Då blir vi rädda och går till handling. De flesta av oss försöker stoppa den onda handlingen som sker framför oss. Cecilia Malmström och Per Crona hör tyvärr inte till den kategorin människor.

Men det gör du. Du äger den empatiska rädslan. Ser du någon som inte har har du den kraften, så reagera. För ditt eget bästa, för din familj och dina vänner. För alla.

Jag hatar ordet budgetansvar

”Pengar är metall, papper och siffror.” skrev poeten Nathan Strange. Nu har jag fått reda på något som är mindre viktigt än metallen i kronorna, papperstjugorna i plånboken och några nummer i en budget. Läs vidare och förundras. 

Vissa ord ger mig kalla kårar. Budgetansvar är ett sådant ord. Jag vet inte riktigt varför jag reagerar så starkt och jag ska försöka att ta reda på varför. Jag satt en förmiddag och fikade på ett kafe mitt på Söder. Framför mig satt Eva Selin från Fortbildning AB och vi diskuterade min medverkan i en konferens om flerspråkighet. Vikten av att alla har ett språk för att kunna delta i samhällets alla olika detaljer. Att man kan stärka språket genom att göra, att undersöka språket med hjälp av drama. Insatser som är oerhört viktiga i ett demokratiskt samhälle. Då hör jag det där ordet från grannbordet. Budgetansvar. Genast hamnar ett av mina öron på det bordet. Ordet drar mig ifrån samtalet om flerspråkighet som stannar av. Jag bara måste lyssna på Budgetansvar.

Jag hör till min förskräckelse att den ena parten på Budgetbordet hotar med ”jag har ju budgetansvar”. Eller sa hon ”nu kommer jag att få budgetansvar”? Det spelar ingen roll. Hon hotar med pengar. Hon säger att pengar är viktigare än det där andra. Och det spelar egentligen ingen roll vad ”det där andra” är för något. Pengar har i vår tid utslagsrösten i alla frågor. I sjukvården skär man ner på antalet vårdplatser. I skolan har man inte råd med lärare. Kulturbidragen försvinner i kristider. (Visste ni att att kulturen är den sektor som återhämtar sig sist efter en lågkonjunktur.)

Åter till samtalet vid budgetbordet. Jag hör med mitt ena öra att samtalet bredvid oss eskalerar men att de är rörande överens om att budgetansvar är bra. Nu lämnar jag helt min samtalspartner och sätter mig, utan att tänka på det, och stirrar på budgetbordet med öppen mun. Jag bara måste få reda på vad ”det där andra är” i samtalet. En bra stund sitter jag där ända tills de blir besvärade av mitt tittande och litet försynt tittar tillbaka på mig. Generad vänder jag mig till Eva igen. Men jag har fått lön för mödan, jag vet svaret. ”Pengar är metall, papper och siffror.” Jag vet vad som är mindre viktigt än pengar på budgetbordet.

Men innan jag avslöjar svaret måste jag ställa några frågor till mig själv. Har jag nu sumpat min medverkan i konferensen för att jag lyssnat på grannbordets diskussioner om budgetansvar i stället för att aktivt lyssna på Eva? Vad är det som är så lockande med att höra att någon stackare med budgetansvar måste hävda pengarnas väl och ve framför mänskliga värden? Är jag inte likadan själv? Jo, det är jag naturligtvis, jag lever i samma tidevarv som budgetbordsmänniskorna. Jag skulle säkert välja ett välbetalt uppdrag före ett idéellt som kanske är viktigare. ”Jag måste ju leva” säger jag. Däremot har jag turen att kunna få betalt för att göra viktiga saker som att jobba med barn.

Nu närmar sig denna historia sin upplösning. Budgetbordet lämnar sina posteringar och marscherar ut. De ser ut att titta lite surt på mig. Var det för att jag stirrade på dem? När de gått säger jag till Eva. ”Ursäkta att jag varit lite frånvarande men jag var tvungen att höra vad de talade om som var viktigare än pengar.” Eva rycktes med av mitt engagemang när jag berättade att de jobbade med barn. Paradoxalt nog jobbade de i ett språksvagt område och vi som satt och diskuterade flerspråkighet. De hade budgetansvar för verksamheten. Nu hade en fråga ställts på sin spets. Skulle de välja att kulturen skulle komma till deras skola? Eller skulle de välja bättre skolmat? Ni kan ju själva räkna ut vad de väljer i dessa efter-krisen-tider. ”Barnen måste ju äta.” Visst fasen måste de äta. Men måste de inte ha kultur också? Och jag måste ställa mig frågan: Varför ställa mat och kultur mot varandra?

Jag och Eva avslutade vårt samtal. Vi använde våra erfarenheter från budgetbordet in i planerandet av mitt föredrag och det ska bli fantastiskt att få prata på konferensen om hur man kan använda kultur för att jobba pedagogiskt med språk. Men jag är glad att jag inte har budgetansvar för konferensen…